Ja, "ensam" i detta hus är ju en överdrift, men idag tränade vi ensamhet för Nova UTAN BUR. En gång förr har jag ju provat och då rev hon rummet helt, men till hösten måste det fungera, så det blev ett första pass. Vi skulle in och handla och det skulle inte ta lång tid. Vi tog med oss Lyra i bilen, så hon inte skulle tugga på någon och lät resten vara fria i rummet.
Och när vi kom hem var allt lugnt och inget förstört. Nova hade plockat bland hundleksakerna i lådan, men inte med något annat. Hon har ju lärt sig rutinen att jag är borta en stund och sedan kommer tillbaka. Den där första gången visste hon ju inte det än. Så det blev en väldigt lyckad träning och vi fortsätter på samma vis - korta stunder, men titt som tätt.
Idag var det tre veckor sedan den lilla vita hunden kom hem till oss. Det känns som om hon varit här mycket längre än så.
Idag kröp hon för första gången upp i hundsoffan och somnade - hittills har hon hållit till på bädden bakom min stol. Det känns som om hon verkligen hittat hem. Nu springer hon också ut och in med de andra i rastgården när drevet går och har blivit helt förtrogen med begreppet "hundpromenad" - hon är ivrig att komma med ut och går som en liten gud i koppel.
Hon har inte kissat inne på några dagar, men jag litar väl inte fullkomligt på det ännu. Jag driver fortfarande ut henne när hon ätit/sovit/lekt, precis som om hon varit en valp. Hon vet precis vilken matskål som är hennes och var den blir nedsatt och i vilken ordning maten serveras. Hon vet också att hon alltid får mat, så hon behöver inte kasta sig i första bästa skål, utan kan vänta på sin egen.
Att var ensam med de andra när jag jobbar går bättre och bättre. Det är ju inte roligt, men det är inte läbbigt längre. Fortfarande händer det dock saker runt henne så snart hon lämnas utan tillsyn - textilier dras runt i huset och tuggas, och det smakas på diverse prylar. Kottar släpar hon in och tuggar till fragment, men det är ju bättre än att äta upp mina grejer.
Så nu lägger vi första fasen bakom oss och fortsätter in i framtiden.
Det är för mycket nu - jag hinner ju inte med dagboken för Nova... Snart tre veckor i Sverige och just precis visade hon att hon lärt sig att rusa genom huset på väg mot hundluckan, under upphävande av undertryckta mopp-mopp-ljud. Ju mer hon hänger med ut i rastgården desto mindre blir det pinkat inomhus.
Herrejösses så mycket kottfnas jag har inne. Nova har just upptäckt kotten som företeelse och tuggar hon kotte så tuggar hon i alla fall inte på kläder/plädar/kruk-växter/dukar/handdukar/fällar/mattor... Jag måste ändå motionera snabeldraken i helgen för det är HÅR överallt!! Det ska bli skönt när de fällt färdigt. Idag gick det riktigt bra på dagen när Nova var ensam - jag tror hon börjat vänja sig. Och nu när jag sätter mig så lägger hon sig bredvid, fastän de alla är ivriga att få komma ut på kvällspromenad.
En lustig sak idag var de båda rumänernas olika reaktioner när det plötsligt uppenbarade sig gubbar, som skulle plantera skog, utanför rastgården. Parva skällde riktigt grovt ståndsskall och gick på, men Nova blev rädd och sprang in. Sedan verkade hon lite otrygg i rastgården, som förut varit en säker plats. Men det tycks ha gått över nu.
Lilla vita grejen :-) Ni skulle se henne! Det är inte samma hund längre, som den jag träffade på Arlanda. I natt ska vi pröva om hon kan sova med de andra hundarna och slippa vara i buren. Men då måste hon ju kunna ligga still och inte röja runt hela natten, för det orkar jag inte med. Vi får se hur det går...
Nova har idag varit hos mig i fjorton dagar - två korta veckor. Det är liksom inte samma hund längre som den vi hämtade på Arlanda. Hon smälter in i flocken, njuter av livet, utforskar skogen på våra promenader och börjar bli helt övertygad om att en matte är en bra grej att ha. Man ska till och med lyssna på vad hon säger.
Efter morgonens kalabalik när Parva rymde till skogs är jag fortfarande häpen över den vita hunden. Alla hundarna kom lösa och alla hundar, utom Parva, kom när jag ropade. Den lilla Nova, som bara varit hos mig i två veckor, kom så snällt när jag kallade. Jag tror att den saken säger mer om hur väl hon inrättat sig hos oss än något annat. Hon vill inte någon annanstans - hon vill vara med oss.
Fina Nova!
Vi gick hela långa rundan med gott humör och glada hundar. Det var rätt tanke med jaktkopplet. När jag inte håller i snöret så bleknar hennes onda minnen och hon kan börja kolla runt på den svenska våren. Vi går långsamt och utan jäkt och det fungerade faktiskt. Hurra!
Men blir man av med ett problem så får man ett annat... Igår hade Nova bestämt att bädden i hennes bur mådde bäst som småsmulor när jag kom hem. Jag tänkte hon skulle få pröva på hur det var att vara ensam en stund lös i rummet med de andra medan jag hämtade sonen på stationen - det skulle ju bara bli en kort sväng.
Men då hade jag inte frågat SJ - tåget var en och en halv timme försenat och min lilla tur tog tre timmar. Hur det gick? ALLT som gick att bita i och dra ner var neddraget - fällarna i buren var utdragna, mattorna hopkorvade, mina kläder som hängde på en krok på dörren nedrivna, det jag hängt på "säkert" ställe på en stång låg nu på golvet och över hela högen av grejer hade hunden hällt ut två krukväxter och ätit upp den ena. Till hennes fördel ska jag säga att det bara var den krukväxten som var förstörd - allt annat var bara neddraget.
Det blir nog tyvärr bur för lilla fröken ett tag till tills vi är helt överens om vad i ett människohem som kan anses okey att tugga och vad mattar vill att man låter bli. Jag vill poängtera att i hundrummet står en hel back full med hundleksaker - den var orörd...
Men problem är till för att lösas så man lär sig mer och blir en bättre människa. Fast när jag kom hem till röran igår kanske jag inte tänkte precis så...
Jag kikade i Parvas dagbok och insåg att det tog henne två veckor innan hon visade någon form av uppskattning av sina promenader. Nova har bara varit här en vecka än så länge. Det får väl ta den tid det tar...
Vi jobbar med gamla, mörka minnen och försöker ersätta dem med nya ljusa. Men faktum kvarstår - när man blir ledd bort från hemmet och kanske ut på vägen, så är det väldigt jobbigt. Men en dag ska även Nova inse att promenad är det bästa en hund vet. Det får ta den tid det tar...
Rastgården är i alla fall toppen.
